Käkar alvedon och försöker tänka!

Idag har förkylningen, som jag anat vara på väg, brutit ut. Hjärnan känns svullen ända ner i näsan. Försöker tänka klart, men orkar inte riktigt.

Utredningen fortsätter med mamma. SÅåå jobbigt att dom hittar andra problem på vägen till den "rätta" orsaken till hennes tillstånd.. Hittills har dom hittat eventuellt magsår, som inte är blödningskällan, det var för litet. Dom har även hittat cystor på båda äggledarna, som dom tagit prover på, och som måste opereras bort.
Hon ska göra en ny magröntgen, men denna gång med kontrast, vilket hon inte fick ha vid den första röntgen pga dåliga njurvärden. Men dom är ok nu, så då blir det med kontrast så dom ser ordentligt.
Även en coloskopi ska göras, för dom sa att det är vanligt att blödningskälla finns i tarmarna.
Hon har även stora sår på ben och fötter, som hon i flera år har dolt,  och jag har aldrig fått se efter hur illa det har varit. Men nu ska även dom utredas, och det känns skönt.

Hon fick bla 5 påsar blod i helgen, och blodvärdet blev hyfsat, 96. Det är en höjning på 61, för hon hade som lägst 35, och det överlever man inte normalt. Men eftersom det har pågått under en längre tid med sänkningen för mamma, så har kroppen anpassat sig. Normalt värde för en kvinna ska vara över 120. Om hon inte hade fått hjälp, så hade hon dött!! En mycket skrämmande tanke för mig. Hur faan ska jag klara mig utan mamma??
Men idag är det på väg ner igen, sakta men säker. Nya prover imorgon. Hoppas verkligen att det stannat av till dess. Och att läkare hittar blödningskälla nu!

Jag vill ha ett slut på allt nu, så morsan kan börja leva igen. Att hon ska få må bra, är min högsta önskan just nu.

När jag sitter och funderar, så slår det mig vad mycket skit jag/vi har tagit oss igenom de senaste 6 åren. Hur mycket ska man behöva möta egentligen?? Innan man däckar. Men vi har verkligen fått känna på att man orkar och klara MER än vad man tror.

♥ Var rädda om varandra ♥