Adoptera!

Mannen, barnen och jag har ett tag varit överens om att mannen ska adoptera mina barn, så snart dom är myndiga och inte får underhållsstöd från "idioten" längre. Jo, vi har klämt "idioten" på underhåll, så långt det går, till barnen har avslutat sina studier på gymnasienivå. Ego-mamma kanske, men han ska straffas så långt det går. Hans underhålls plikt har lagts på skuldhögen hos försäkringskassan, så han har stoooooor skuld där, men det skiter jag fullständigt i. Han får ligga som han bäddat, och straffet kan aldrig bli nog, för det han har gjort!

Hur som så, är nu adoptions papperen inskickade, och vi har ett stressande brevväxling med tingsrätten, om alla papper som ska vara med. Kan det vara så svårt att informera om alla papper som ska med på en gång??? Intyg hit och dit. Medgivande hit och dit. Förklaring, till "varför" m.m.m.
Ett medgivande från mig, att det är ok att mannen adopterar mina barn, krävs. Då kanske "idioten" också måste skriva ett medgivande, på att han säger ok???? Hur dumt låter inte det??? Barnen som söker, är ju vuxna, och det finns en bakgrund till det hela, som dom skrivit ner till tingsrätten.

Men nu så är alla papper dom bett om klar, så nu är det bara vänta och se om det går igenom. Hoppas ♥

Varför adoptera???? Både barnen och vi, vill ha bort "idioten" helt ur våra liv. Och det kommer en dag, då barnen får barn, mina barnbarn. Och undringar från barnen blir, vem blir morfar/farfar???? Tänk om "idioten" den dagen, söker upp barnens barn, och säger sig vara morfar/farfar???? Då kommer allt att dras upp igen!!! Och det fixar ingen av oss.
Även om man muntligt säger att det är mannen som blir morfar/farfar, så finns det inget som styrker det, förutom känslan, av att vara det.

Hmmm, struligt inlägg det här. Kanske i te ens förstår vad jag menar, eller hur vi tänker???

Döm mig inte......

..............om du inte känner mig, om du inte vet vem jag är. Döm mig inte, om du inte har gått i mina skor. Om du inte har burit min ryggsäck, på den långa, svängiga, knöliga vägen. Vägen med massor av motgångar. Vägen med massor av sorg och besvikelse. Vägen, där jag har kämpat och kämpat, för mina barns rättigheter och trygghet, som alla barn är värda. Vägen vi vek av, och valde att flytta och byta bostadsort. Den vägen, vill jag aldrig mer vandra! Och jag önskar, att ingen annan heller behöver vandra den, med samma sorg och besvikelse.

Ibland har ryggsäcken varit nästan full, och jag har gnällt. Då har jag rensat lite i den, och fått lite utrymme, för att vandra vidare. Mot målet, ett tryggt liv, en trygg framtid, för barnen att växa upp i.

Nu, nu har det funnits utrymme ett tag, och ryggsäcken börjar kännas lättare, för var dag. Den innehåller ingen stress längre, över att barnen inte har det bra, för DET har dom nu. Dom är trygga, dom kan slappna av, dom kan gå ut, utan att vara oroliga eller rädda ;)
Jag har sorterat ryggsäcken, så det är lite ordning i den. Jag har börjat få kontroll igen, på livet och framtiden.

Jag har börjat trivas ordentlig bra med tillvaron. Jag har kommit till acceptans, över att det var VI som fick göra en så stor förändring i livet, säga upp oss från fasta jobb, sälja hus, köpa hus. Jag tvekade inte två sekunder, bara en. En sekund av undran och fundering. Allt detta för en idiots gärning, som i efterhand drabbade oskyldiga.
MEN, det var värt det! Allt vi offrade. Allt vi gav upp. VI VANN!! Vi mår bra! Vi har det bra! Vi har kommit till rätta med livet, och känner trygghet inför framtiden.

Tanken jag hade, efter sista misshandeln på sonen, var "Hur i helskotta ska detta sluta?" Satsa och kanske vinna, eller stanna och förlora hela livet och barnens välmående. VI satsade!! Och jag kan säga att VI VANN!! Och förstå vad härligt det känns, efter att ha slitit både psykiskt och fysiskt sen 2005. Hela vägen tillbaka, har vi klättrat i uppförsbacke, och den har varit hemsk, men vi klarade det ;))

Och tittar jag tillbaka, så måste jag nog påstå, att detta har gjort mig till en väldigt stark människa. Väldigt tålmodig, och det har gett mig en syn på livet, barnen och framtiden, som är guld värt ;) Jag kan faktiskt sträcka på mig, och vara stolt, över att jag har tagit mitt ansvar, som förälder. Jag har satt mina barn allra först. Före allt annat. För dom är det viktigaste, och det finaste jag har ♥

Jag har också lärt mig att hantera ett hat, som inte ens kan beskrivas i ord.

Och motgångarna vi mött, efter flytten, är egentligen bagateller, om man jämför. Allt har ju ordnat sig, till slut ♥

Tack för att du läste mitt sentimentala inlägg, som är mina tankar idag ;) Jag har er alla att tacka för sällskapet, i mina tankar och funderingar. Alla fina ord. Alla fina peppningar, när jag har deppat. Även NI är guld värda ♥