Märkligt!

Att det som var så svårt att ta till sig då, nu kommer av sig själv! Nu, när det är försent liksom. Nu när det är dött. Nu, när det redan nött sönder, det som var.

Ja, jag är lite av en perfektionist, och behöver att allt görs ordentligt, eller inte alls. Som t.ex  Att lägga saker på sin plats, när man städar, istället för att bara flytta runt sakerna, eller kliva över dom och tro att dom flyttar sig själva. Bara att kolla resultatet, av nåt man gör, inte bara göra. Blev det rent?? Eller, blev detta som det var tänkt. Eller att se, själv, med egna ögon, vad som behöver göras! Att se framåt, planera, inte bara lita på "att det löser/fixar frun"! Att inte alltid ta den enklaste lösningen(som sällan är den bästa) till allt. Att inte ge upp en sak att fixa, för att det inte löser sig med det första försöket!! m.m.m.m.m.
Att vara uppmärksam, på annat, än bara sig själv, är ju bra att vara.

Varför var det så svårt då, och inte nu???? Allt jag tjatat om i flera år, kommer helt plötsligt av sig själv!
Det är väl bra, att man lär sig av sina misstag, men det ska inte kosta för mycket.

Men, det ändrar ingenting, det som är dödat, är dött! Även om han tror på nåt, jag inte tror på!

Och näe! Jag är inte heller perfekt! Men man väljer/känner själv, vad man vill acceptera!

Hygienkossan!

Jag alltså! Hygienkossan! Som ställer krav på dagispersonalen! Och med all rätt.

Minimänniska Do, 4,5 år, berättar att, tvål inte används vid avtvättning av händer, före maten. Han får alltid säga till att han SKA HA tvål!!!!?????? För det är precis som jag har lärt dom. Och är en superviktig del i smittspridningen av baciller!!!!

Jag tar upp "tvålfrågan" idag vid lämning av minimänniskor, och får till svar "jomen, nu är det nog dags att ta fram den, nu när vinterkräksjukan finns i länet". VAD DÅ NU??????? Den ska väl ALLTID användas före mat!!!!! Faan, det är ju små barn vi pratar om, dom leker med leksaker, som nån annan stoppat i munnen. Eller först petar i näsan, och sen leker med grejerna. Eller nån som går på toa, utan att tvätta sig (dom kan omöjligt hinna med och se alla toabesök)!!!!!!!!!!!!!!! Faan, leksaker är väl inte rena heller. Det är ju det skitigaste som finns, på ett dagis!!!

Jajjaemensan, Hygienkossan gjorde klart att, det är ett KRAV, från mig(hygienkossan) att ni, fröknar ser till att barnen TVÄTTAR SIG MED TVÅL!!!!!!!!! Innan mat, för maten stoppar man i munen, och man äter med händerna!!!!!!

Jag vill inte ens veta Hur dom tänker! Ställde bara mitt krav, rakt av!! Lugnt och sansat, men bestämt!!

Förbannad, är bara förnamnet, för hygienen är A och O, för mig, och borde vara det i denna stora grupp med barn också!!!

Näe, nu ska jag ladda för nattjobb, om sinnet kan lugna sig lite.

Tjingeling ♥

Tid för självanalys!

Jag är ju sån person numera, att jag analyserar mycket, framförallt på nya personer i mitt liv. Jag har inte alltid varit sån, utan det är sen allt hände, 2005. Jag blev tvungen att analysera människor, för att ta reda på vad dom egentligen tycker och tänker om mig. Om dom hade en annan värdering av/om mig efter det vi gått igenom. Och jag analyserar fortfarande nya människor i mitt liv.

Men nu har jag tagit ett funderare på mig själv, vilket jag inte har klarat fullt ut förut. Många tankar och funderingar.

Hur mår vi? Hur lyckades vi? Hur går det? Trivs vi med det nya livet? Måste vi förändra nåt annat? Vad blir nästa steg? Är detta livet vi strävat efter? Har jag efter allt blivit en kall, hård typ? Hur har jag som mamma, fru och dotter, förändrats? Har jag handlat rätt, med barnen?

Saldo på egenanlys, är nog att vi har det fint. Ordning på livet. Rutiner. Säkrad inkomst(vilket var en stor oro, när vi flyttade). Och visst har jag förändrats som person, inte till en kall person, mer en mer hårdhudad person. En person, med en massa "jävlaranamma" i. Jag har lätt att slå näven i bordet och tala om vad jag vill, och hur jag tänker och tycker. En hårdare person, på ytan. Men, jag är samtidigt ganska känslig, med sämre självförtroende, vad gäller mig, som mig själv. Även om jag tror på mig själv, och vet att jag resonerar rätt, och gör rätt, så finns en rädsla, att inte vara omtyckt. Att vara den som man pratar "om", istället för "med". Kanske inte är en så konstig rädsla egentligen, med tanke på hur mycket det pratades när "ryggsäcken" skapades.

En gång var det en kvinna, som liknade mig med en lejonhona, vilket har fått mig att fundera en del. Och nu, efter egenanalys, så kan hon nog ha rätt i det. En lejonhona med ungar, skyddat sina ungar med sitt eget liv. Och just "lejon" är starka varelser, fysiskt. Medan jag, efter analys, insätt att jag är stark psykiskt, annars skulle jag aldrig ha kunnat driva barnen tillbaka till ett värdigt liv, som dom har rätt till ♥ Att återskapa deras självförtroende att lyckas, vilket dom har gjort, framför allt Sa, som hade så många, höga, hårda murar att ta sig igenom.

Som dotter har jag nog inte förändrats. Men som fru har jag definitivt förändrats, jag är en absolut en självständig person numera, jag "behöver" ingen annan. Som mamma, är förändringen att jag håller hårdare fast vid barnen, vi har en kontakt som inte är det vanligaste mellan förälder och barn, alltså en positiv förändring.

Det finns dom som förundras över att jag har fixat det, utan att själv bli tokig (vilket ibland har känts väldigt nära) Men det är ju så, att vilken mamma som helst skulle göra allt, vad som helst, för sina barn, eller hur??

Summasumarum, så har vi det bra, kan inte komma på nåt som behöver förändras till en förbättring. Jag kan känna att livet är här igen, till och med jag, kan slappna av och känna att det är bra, stormen är över ♥
Men utan att skämmas, så kan jag tala om att jag har mina dåliga dagar, då allt kommer tillbaka, grubbel. Dagar jag inte orkar, och tålamodet tryter.

Och jag förnekar inte, att jag vissa stunder/dagar, har känt mig helt knäckt, och bara vill bort från allt, och det är dom dagarna/stunderna, som hatet mot den mannen, som raserade våra liv, är som allra störst, då jag i princip önskar honom ett helvetesliv! Jag kommer alltid att hata honom, mer än hatet själv!!
jag skulle till och med bryta mitt vård-löfte, om han skulle ramla ihop framför mig! 

Nu..........

............har jag 2 timmar helt för mig själv, innan kvällsjobb.

Ur högtalarna ljuder hög musik. "Stiftelsen". Käkar lite lunch. Sippar en hel del kaffe. Städar undan lite av helgstädet. Ska fixa present till Li;s flickvän. Underbart härlig tjej, som inte skrämts iväg från denna tokiga familj, som fyller 18 år imorrn ♥

**************************

Beställt tid hos tattueraren, på Torsdag blire äntligen av ;)))

**************************

Kontaktat barnkliniken, om lille Do;s astma. Han har fått inhalera så mycket senaste 2 veckorna, och det är en kraftig ökning, så en tid på måndag fick vi, och han skulle då kanske bli insatt på kortison, och det gillas inte :( men andas måste han ju, lill-hjärtat mitt ♥

**************************

Grubblar lite på hur en del människor är, egentligen. Människor som inte kan göra sig en egen uppfattning om nån annan, utan lyssnar mer på vad, och hur, andra uppfattar människor. Märkligt beteende tycker jag. Själv anser jag att det är dessa människor, som är svag i sitt eget "Jag". Skaffa sig en egen uppfattning, och stå för vad man tycker och tänker, utan att bry sig om att andra tycker annat!
Och framförallt, så tycker jag absolut, att man ska lära känna en människa, innan man ens tycker nåt, överhuvudtaget!
Hellre ärlighet, än skitsnack!!

Tjillevippen! Och ha en fin helg på er ♥

Ärlig!

Är ni ärliga, med er själva???? Kan ni känna att ni vissa dagar, har lust att skita i allt, och bara försvinna för några dagar???? Törs ni erkänna det för andra, att ni kan ha känslan??? Eller, är det så, att ni blundar för vad ni känner, och bara biter ihop, och går vidare???? Ni kanske känner, att det är "förbjudet" att vara tokless på småbarn, för det ska man bara acceptera, och ta emot???

Jag har i alla fall, lärt mig att tillåta dessa känslor. Erkännande för mig själv, att dom finns, att jag har dom. Det måste jag, annars mår jag banne mig inte bra. Jag rannsakar mig själv ofta. Tar reda på vad jag känner, och varför. För mig är det viktigt, att bearbeta känslor. Att få tömma ur hinken, innan den blir full.

Det är inte "förbjudet" att känna, att man vill bort, att man är skitleds på allt, just idag. Tokleds på allt tjat, gnat, och små konflikter som egentligen är bagateller. Less på att bli nonchalerad av tonåringar, som tror dom är stora, mer än i mun. Leds på att i allmänhet vara den som alltid ska styra upp allt. You name it!

Man är "bara" människa. Och dessutom, så visar det att jag har känslor. Även, om jag vissa dagar, kan känna att barnen är riktigt billiga, gärna rea på dom, så vet dom, att jag älskar dom, över allt annat. Men, känslor tillhör livet. Det är ju lika viktigt att visa ledsamhet, och arg, som det är att visa glädjen, för ett barn. Hur ska dom annars lära sig själva, att hantera sina känslor????

Idag, har varit en sån dag, då till och med guben, gör bäst i att låta bli mig. Energin räcker liksom inte till, alla dagar, utan den läggs på det viktigaste, och för mig är det barnen (ha, där kom en ärlighet till).

Imorrn, är en annan dag ♥

Man kan aldrig..........

........................vara tillräcklig säker. "HÄR" var jag in i dag. Fyllde i mina uppgifter. Känner mig aningen tryggare nu. 

Man vet ju aldrig.................... det är ju väldigt vanligt, ca 15-20 personer/dag som faktiskt råkar ut för detta. Jo, jag har en riktig försäkring också, men, det täcker inte med siffror jag skulle vilja, så denna var jättebra.
99 pix i månaden märker man inte av, men denna ersättning skulle underlätta mycket, i allt det tråkiga, OM!! oturen är framme.

Tankar och funderingar!

En fundering som jag har haft, sen ca 1 vecka tillbaka, grundar sig på en kommentar, jag fick av en sköterska på jobbet. "Vet du, när dina små, har blivit lite större, tycker jag du ska läsa till sköterska!"

Jag plockade snabbt upp hakan, från golvet, och tappar målföret helt, för en stund!! Hur skulle jag ta den? Positivt? eller negativt??? Och, jag vet att denna sköterska aldrig, skulle säga nåt hon inte menar, och hon är en ärlig sköterska. En av mina "idoler" faktiskt. Hon är mycket tålmodig, och vill verkligen lära nya, på ett fantastiskt sätt. Och ska vi snacka om hennes bemötande av anhöriga, så är hon klart värd en guldstjärna ♥

Jag lyckades fråga "varför tycker du det?" och svaret blev "du skulle passa skitbra, som det!"
Så, efter mycket grubbel, så tar jag det positivt ;) Tanken har jag lekt med tidigare i mitt liv, innan jag ens började på IVA. Men, vägen dit är låååång, och mitt dåliga självförtroende stjälper mig heeeela tiden. Tanken på om, jag inte klarar det! Studielån i onödan! Fixar jag ansvaret som ssk? m.m.m.m.
Och sen lönen..........jag har ju jobbat så länge som uska, så jag skulle inte nog inte vinna så mycket i lön, som ny sköterska, efter studielån är betalda.

Jag Tackar, för förtroendet, men stannar nog som uska ändå ♥ Men skulle nog vilja veta mer ingående vad hon grundade kommentaren på. kanske en dag, hon inte har så mycket att göra.
Eller ..................kanske inte..................

Eller...............så ville hon bara skrämmas, men mig skrämmer man inte så lätt! Hehehe ♥

Jomen det gick fint.........................

.....................att jobba natten som gått, trots att dagis var stängt igår, så det inte blev nån vila före. Men det kändes i morse, när jag kom hem, att jag varit vaken, och aktiv i 26 timmar. En natt med full rulle ;)) ..............................och en hel del kaffe.

Efter nattens jobb, har jag en utvärdering..........en tanke som så många gånger kommer: Var rädda om varandra, ung som gammal. Ta vara på era dagar, och fyll dom med liv, och minnen. Livet kan ta en stor, och oförklarlig vändning, när som helst. Kort och gott, Ta vara på livet!!!

Även vårdpersonal, får fälla en tår ♥ och tycka att Livet är orättvist.

Och varandra!

Jamen, ta tjuren vid hornen!

Ett stadigt tag tog jag, vid hornen. Bara fint känns det ;)

Efter ännu en händelse idag, med samma "denne" som igår, så fick det vara nog. Denna händelse kan jag inte dela, då den ligger under tystnadsplikten, men uträtt är det, och jag fick verkligen säga vad jag tycker och tänker. Här slösas ingen mer onödig energi, utan tog tag i det direkt.

Jag tycker det är lite lättare nu, faktiskt, att säga vad/hur jag tänker, tala om, om nåt blir fel, nu när jag inte är "bara" vikarie.

Energitjuvar är inget för mig!!

Tjosan!!

.

Lite kluven!

När stora dottern i vintras, pluggade om bokstavsdiagnoser, på gymnasiet, så kände hon igen sig så mycket i ADD-symtomen. Hon kunde inte sluta grubbla på detta, och ville naturligtvis ha ett svar. Jag förstår henne helt, och när jag själv gick in och läste om ADD, så har hon ju rätt. Jag såg också symtomen. Så, jag hjälpte henne att få en remiss till bedömningsenheten, via läkare på vårdcentralen.

I våras blev hon då kallad till bedömningsenheten, och samtalade med dom i 2 omgångar. Och förra veckan fick hon deras svar, om hon är i behov av en utredning, eller inte. Och det är hon ju. Hennes känsla hade inte fel, om att nåt inte är rätt. Att hon inte riktigt är som alla andra, för det är så hon känner.
Eftersom det är kö, som alla vet, så är planen att börja utredningen våren 2013.

Jag tycker det är starkt av henne, att faktiskt ha tagit detta steg, att se sig själv, och erkänna att hon inte känner sig som alla andra. Och mina undringar blir ju t.ex är det "ryggsäcken" som skapat detta??? eller är det medfött??

Under alla dessa år, jag har kämpat tillsammans med henne, efter händelsen i "ryggsäcken", så har ju även jag känt av, att det är nåt mer, men inte kunnat, eller kanske orkat just då, att se det hela. Det gick ju väldigt mycket energi dessa år, på att resa upp henne, och familjen igen, det var det som var första prio. Allt annat fick vänta.

Jag hoppas att utredningen visar att hon inte har ADD. Men OM, det visar sig att hon har den, så hoppas jag att hon får all den hjälp hon behöver. Rätt hjälp, för just henne, och hennes behov.

Detta är anledningen till att jag låste bloggen några dagar, för att rannsaka mig själv. Rotade runt i mina tankar och funderingar. Har jag gjort fel, när jag inte tog tag i det hela, när jag kände att det var nåt mer???? Men jag knippade ihop det med ryggan då. Jag anklagar mig själv lite, och det ger mig ångest. Jag är ju mamma, och ska reagera! Men, samtidigt, så är jag ju "bara" människa, och faktiskt kämpade som attans med hennes välmående.

Tjingeling! Hoppas ni har sol idag, för den är inte här i alla fall ♥

Ödet!

Trots att ödet, har lett oss in på en tråkig väg, med denna "ryggsäck", så tror jag ändå på ödet. Ödets mening. Ödet händelser, man inte kan styra över. Allt som händer, har en mening, fast man kanske inte ser meningen, just när det händer. Försöker se nåt bra, i allt som händer och sker.

Barn flyger ur boet!

Och jag gillar det inte!!!

Det känns tomt, med "bara" 4 barn i huset. Lugnare är det ju, men tomt. Tankarna kommer igen, om dagen då alla barn flugit ur boet, vad ska jag göra då??? Innerst inne vet jag ju, att man anpassar sitt liv till dagarna man lever, så nog kommer jag ha att göra då också. Men det känns ändå tomt. Jag erkänner, att jag har nog lite ångest, över att barn, till slut, blir stora, och självgående.

Men en härlig känsla, och behov som uppfylls, är att alltid säga, och få höra  "jag älskar dig" i telefonen, när jag pratat med de 2 äldsta. Att alltid få en kram och "älskar dig" efter att dom varit hemma på besök. Besök??? Just, dom bor inte hemma numer, och det känns konstigt.

Och navelsträngen kommer nog aldrig att lossna riktigt helt, pga "ryggsäcken". Vi har ett speciellt band, barnen och jag. Klart att alla barn och föräldrar, har ett speciellt band, men det här bandet är speciellt, speciellt ♥

Det kommer en tid.................

......................då man ser en stor förändring i barnens beteende. En tid då barnen faktiskt uppskattar varandra, och kan prata med varandra som vuxna, trots att dom lekt "kattochråtta" mest hela livet. En tid, då man ser att dom saknar varandra, när det gått ett tag sen dom sågs senast ♥

Jag fascineras varje gång jag ser det, och mitt hjärta tar ett skutt av glädje, men samtidigt av sorg. Sorg pga insikten att barnen är stora. Inte sorg som i "sorg", utan sorg som att tiden går alldeles för fort. Mina 2 äldsta är ju faktiskt vuxna!! Helt ofattbart, enligt mitt mammahjärta. Glädjen pga känslan av, att jag har gett en bra vägledning genom barnaåren. Känslan av att ha lyckats, som förälder ♥

Nu har jag ju 2 barnkullar till, som fortfarande leker "kattochråtta" och alltid måste kivas och bråka om små ting, men jag vet, att en dag............................................... ♥♥♥

Bild ärligt stulen på nätet.

Äntligen har chokladvinsten kommit ;) så nu är det bara att tugga och klämma finnar. Om jag hinner, barnen var visst också sugen ♥

Bad!

Jag har en konstig känsla i kroppen, nervös, orolig, liksom, det fladdrar i magen :( Men kan inte ta på vad känslan skulle var OM. Lite irriterande faktiskt! Rädd??! att det kan var ett illa varsel, det har hänt förr. En känsla som säger "att nu kommer nåt att hända!" och jag gillar det inte.

Igår var känslan så stark, att jag blev illamående några timmar. Så pass att jag trodde kräkis, skulle komma på besök :( Inte illamående idag, men känslan sitter kvar :(( Vill bara ha bort den. NU!

Just nu!

.

Jamendåvardetdags!

För första skoldagen för Si och Ma, efter sommarlovet. Tillbaka till alla rutiner och dagar, som dom ska vara.
Känns lite konstigt faktiskt att "bara" ha 2 skolbarn nu, när Sa och Li har avslutat sina studier på gymnasiet. Konstig känsla att "bara" ha 2 som ska jagas med tider och läxläsning. Men, samtidigt känns det skönt.

Det är också en konstig känsla, att "bara" ha 4 barn hemmaboende. Stora Sa, bor ju med sin pojkvän, och stora Li, bor med sin flickvän. Li har väl inte direkt fått vingar, han har sitt rum kvar, och sina tillhörigheter, men han har inte varit hemmaboende på hela sommaren, och har visst inte mycket planer för att bo hemma mer.
Dubbelkänsla där med, skönt, men ändå tomt ♥

Och då ramlar jag till tankarna, Hur blir det sen?? När alla barnen, har fått vingar till egna boenden. Vad ska jag göra med all denna tid??? Jag kommer nog att bli en orolig själ. Eller kanske arbetsnarkoman?? Eller kanske jag lägger tiden på mig själv??? Egentid. Träna i lugn och ro. Ingen stress för att barnen är hungriga på fasta tider. Tid till att umgås med vänner?
Många känslor, och tankar som snurrar, men än är det några år kvar dit ;)) ♥

Idag ska jag förbereda lille Do, för 4-årskontrollen, som vi ska på imorrn. Det brukar ju gå lite smidigare, om han vet vad som som väntas och ska göras ;) ♥

Och njuta av solen, som faktiskt är här idag, när jag är ledig ;)

Tjingeling! ♥

Bild lånad på nätet.

Torsdag, hela dagen!

Och även VAB, hela dagen :( Minimänniskorna har varit förkylda hela veckan, men ändå orkat vara med på det dagliga, som dagis. Men idag är lille A, helst slut. Han har gnällt, och varit ledsen hela dagen, och tempar 38 grader, lite men ändock feber :( Såååå, VAB idag och imorrn alltså, för återhämtning.

Lille D är piggare, och har faktiskt inte kräkts slem en enda gång under denna förkylning ;)) Tack vare medicinen ;))

Lite arg blev lille D, då han också måste vara hemma från dagis. För här får inte pigga och leksugna syskon gå på dagis, om syskon är hemma och sjuk :( Märkligt kan jag tycka. Vid magsjuka förstår jag det helt klart, smittspridningen! Men vid förkylning, kan jag nog tycka att pigga syskon kan gå på dagis. För det första, så drar tillfrisknandet ut, på det sjuka barnet, med ett piggt och leksuget barn hemma. Det blir liksom ingen direkt vila och bra återhämtning för den sjuka. Och det leder ju till fler dagar hemma, för oss föräldrar :(

Aja, bara bita ihop och kurera liten sjuk kille ♥ Och plocka ner annan liten pigg och rastlös kille från väggarna ♥

Näe, jag tänker inte.....................

.......................sitta här, och skriva att denna dag har varit bra :(( Då ljuger jag. Skit, har även denna dagen har varit. Jajamensan, jag gnäller, och det känns bara fint. Min "ventil" det här ju. Man har inte alla dagar med glamour.

Den större minimänniskan, trodde jag var förskonad från denna tjuriga förkylning. Men, nähädå. Han fick sina hostatacker hela natten lång. Han brukar ju få en sån förkylningshosta, som han kräks av, men, med det har det varit lugnt, än så länge. Men han hostar hela tiden, och kväljs. Han blir ju sur och grinig själv också på den. Hostan stör liksom, allt han gör. Och trött! blir han, övertrött, för att han inte kan sova, än mindre vila en stund på dagen :((

Det blev alltså, ännu mer VAB :( SÅÅÅÅ, jag missade idag årets HLR-träning :(( men det kanske löser sig med att jag får hoppa på nästa grupp, om jag inte har jobbardag då, och det fattas folk. Fasiken, jag behöver den! För min skull, för att jag ska känna mig säker.

Jomenvisst, mannen kunde välan vara hemma och Vabbat, men det kändes som ett smartare, mer ekonomiskt drag, att jag, som ännu inte är helt 100 från förkylningen (inte annars heller) är hemma. För att pigga på mig mer, innan helgen.

Jag ska vara ärlig, jag gillar inte läget längre, att VABBA, inte när man är helt slut själv, i alla fall. Vart tog myset vägen, liksom??
Men den mindre minimänniskan är i alla fall pigg igen, och tjurigare och envisare onge, får man leta efter ♥

Jaja, man kan ju inte få allt, hoppas återigen på en bra dag imorrn istället. Det måste bli en bra dag imorrn, för det är en alldeles speciell dag då.

Nu är huset lugnt. Inget barngnäll. Inget skrik från övertrött kille. De minsta snusar gott (just nu), mellanbarnen ser TV, stora sonen är iväg och tränar, och ja, stora dotter, hon är ju inte hemma. Så nu, NU, kan jag gå och sova. Men, vill jag det då?? Näe, nu njuter jag av lugnet, och friden, och försöker hitta reda på mig själv en stund ♥

Och inget karra har jag heller :(

Hur gör vi egentligen???

Vi, flerbarnsmammor, hur gör vi egentligen???

Läste ett inlägg igår, som gör att jag vill skriva av mig lite ;)) Många mammor funderar verkligen på "hur orkar dom", "hur gör dom, flerbarnsmammorna"??

Jomen, vi gör väl som alla andra mammor. Vi tar vårt ansvar, och ser till att allt fungerar. Regler och rutiner, finns nog hos alla barnfamiljer, vilket är A och O, om det ska fungera. När man har många barn, så kan man kanske behöva planera lite mer.

Man växer liksom in i det hela, för man får ju inte alla barn på en gång, som tur är.
Och visst finns det jobbiga dagar som flerbarnsmamma, men jag är helt övertygad om att det även är så, hos en 1,2 eller 3-barnsmamma.

Min väg till flerbarnsmamma,  började när jag fyllde 20 år, och födde mitt första, 21 år när jag fick mitt andra. Sen dröjde det några år till tredje. Efter tredje barnet så kände jag att det var stopp. Bra nu.

Jag gick även då igenom en skilsmässa, som inte var det lättaste jag har gjort, efter år av psykisk misshandel. Men jag tog mig igenom den, och träffade min nuvarande make.

Blev lite sugen på ett kärleksbarn, och så blev det. Fjärde barnet kom ;)) Kände återigen, att nu är det bra. När det fjärde barnet var 6 år, så kom tankarna om ett barn till. Vi vägde till och från, i flera månader. Kände att jag kommer att ångra mig, om det inte blir av, men samtidigt om det var förnuftigt att fullfölja känslan. Och beslutet blev, ett barn till ;)) Fast den graviditeten var den värsta av alla, med foglossning, och så mycket vatten i kroppen, att jag fick karpaltunnelsyndrom, så var det ändå så ljuvligt med ett till barn ;)) Så mysigt och härligt, att det blev ett sjätte barn ganska snabbt inpå ;))
Men nu, NU är det verkligen stopp.

Det är verkligen mysigt med många barn, även om en 2-barnsmamma kan tycka det vara, "skräcken själv".

Det som inte är roligt, med många barn, det är när det går magsjuka :(( Det är lätt till då att det går runt och runt, så kräkis är skräcken för mig.
Och att från ena minut till den andra, ställa om sig i nivå, till det barn jag riktar mig till. Kan ju inte precis tala till en 19-åringen, som jag talar med 2-åringen.

Jag ser inga nackdelar till att ha många barn, snarare tvärtom ♥ fördelar finns det massor. T.ex så är dom aldrig ensam, finns alltid någon att umgås med. Spela spel m.m.
Dom har även mycket hjälp av varandra, i t.ex skolarbeten. Nu menar jag absolut inte att jag slipper undan sånt, för att jag har många barn, som hjälper varandra. Utan att barn ibland kan ha lättare till, att förklara för varandra, hur dom tänker i t.ex matte. Sen tror jag att barn som har många syskon, ser saker på ett annat sätt, dom får ett annat spel människor emellan. Asch, svårt att förklara. Hur som haver, så ser jag bara fördelar.

Och jag tycker inte att det är mer jobb med flera barn. När man inser sina brister med de första barnen, t.ex vi skulle ha gjort si eller så. Mer erfarenhet, gör att det är lätt match med de efterkommande ;))

Bläää!

Helst skulle jag vilja sälja detta hus, och köpa ett annat, som är mer centralt. Alternativt ta en tillräckligt stor lägenhet. Men hur lätt är det att köpa nytt hus, när jag inte har ett "fast" jobb på papper?? Banken vill ju liksom inte låna ut några pix då :((

Jag känner alla måsten i detta hus, allt som ska fixas och grejas, Urrk! Jag orkar faktiskt inte renovera mer just nu. Vi renoverade det gamla huset i 10 år, och dumma oss som valde att göra det igen, med nya huset :(

När vi valde detta hus, så var det för att det var tillräckligt stort, och låg lite "på landet" vilket jag trodde då, att vi ville ha. Och det var skönt, till en början.Men så känner jag inte nu. Jag vill inte bo ocentralt. Jag vill inte ha 2 mil till civilisationen. 2 mil till apotek, bolag, mataffärer, vårdcentral, tandläkaren m.m. Vi har tidigare alltid bott centralt, med närhet till allt. Och därför trodde jag att det skulle vara skönt att bo lite lantligt, men så var det inte.

Och sen vägen hit, från stan, är det bara skog, skog, och åter skog. Tanken att kanske få fel på bilen, och bli stående efter vägen, på en kväll, och i skogen blir det verkligen kolsvart. Huuu!

Dessutom tycker jag att byn är för liten, för lite människor. Alla vet allt om alla (nästan). Det är lätt att det snackas och pratas, och det känns som ett obehag.

Man skulle ha en tidsmaskin, och gå tillbaka och redigera lite i det förgångna ;))

Fredag 13;e!

Otursdag??? Nja, inte än i alla fall. Är det en otursdag för dig???

"Magsjukan" är inte från dagis, så min dag blev lite lättare idag, då jag tänker lämna barnen på dagis, för att ladda för nattjobb.

I "min blogg" skriver jag, vad JAG vill, vad JAG tycker, och hur JAG känner och tänker! 

Bild ärligt stulen från nätet.