Det känns........

.......ända in i mammahjärtat, att vi har gjort rätt. Vi har lyckats bygga upp ett liv, och fram för allt en framtid, för barnen.

Ibland bara faller mina tankar tillbaka i tiden. Funderar. Ställer mig ofta frågan, "hur lyckades jag med detta?" Men det är ju så, att för barnen gör man allt, ibland utan att ens riktigt tänka, men ändå tänker man rätt! På nåt vis, ställer man sina egna känslor utanför, dom får inte vara med just då, när det gäller det bästa för barnen.

Allt vi vuxna fick byta ut, som ett, så gott som, helrenoverat hus, mot att börja om på nytt. Fast jobb mot vikariat. Vänner mot inga vänner. Det är värt allting! Huvudsaken är att barnen mår bra igen. Att vi är hela igen, i både hjärta och själ, och ser glädje för framtiden.

Och att de 2 äldsta barnen vill bära med sig sin tacksamhet för vad vi, tillsammans, kämpat att bygga upp igen, för evigt, det rör ett mammahjärta djupt. Att pränta in något, som är förevigt, i huden, då har man starka känslor.
Li;s tatuering på armen, och Sa;s tatuering på skulderbladet, är nog inga tatueringar dom kommer att ångra, hoppas jag.

♥♥♥

♥♥♥