Ärlig!

Är ni ärliga, med er själva???? Kan ni känna att ni vissa dagar, har lust att skita i allt, och bara försvinna för några dagar???? Törs ni erkänna det för andra, att ni kan ha känslan??? Eller, är det så, att ni blundar för vad ni känner, och bara biter ihop, och går vidare???? Ni kanske känner, att det är "förbjudet" att vara tokless på småbarn, för det ska man bara acceptera, och ta emot???

Jag har i alla fall, lärt mig att tillåta dessa känslor. Erkännande för mig själv, att dom finns, att jag har dom. Det måste jag, annars mår jag banne mig inte bra. Jag rannsakar mig själv ofta. Tar reda på vad jag känner, och varför. För mig är det viktigt, att bearbeta känslor. Att få tömma ur hinken, innan den blir full.

Det är inte "förbjudet" att känna, att man vill bort, att man är skitleds på allt, just idag. Tokleds på allt tjat, gnat, och små konflikter som egentligen är bagateller. Less på att bli nonchalerad av tonåringar, som tror dom är stora, mer än i mun. Leds på att i allmänhet vara den som alltid ska styra upp allt. You name it!

Man är "bara" människa. Och dessutom, så visar det att jag har känslor. Även, om jag vissa dagar, kan känna att barnen är riktigt billiga, gärna rea på dom, så vet dom, att jag älskar dom, över allt annat. Men, känslor tillhör livet. Det är ju lika viktigt att visa ledsamhet, och arg, som det är att visa glädjen, för ett barn. Hur ska dom annars lära sig själva, att hantera sina känslor????

Idag, har varit en sån dag, då till och med guben, gör bäst i att låta bli mig. Energin räcker liksom inte till, alla dagar, utan den läggs på det viktigaste, och för mig är det barnen (ha, där kom en ärlighet till).

Imorrn, är en annan dag ♥