Tid för självanalys!

Jag är ju sån person numera, att jag analyserar mycket, framförallt på nya personer i mitt liv. Jag har inte alltid varit sån, utan det är sen allt hände, 2005. Jag blev tvungen att analysera människor, för att ta reda på vad dom egentligen tycker och tänker om mig. Om dom hade en annan värdering av/om mig efter det vi gått igenom. Och jag analyserar fortfarande nya människor i mitt liv.

Men nu har jag tagit ett funderare på mig själv, vilket jag inte har klarat fullt ut förut. Många tankar och funderingar.

Hur mår vi? Hur lyckades vi? Hur går det? Trivs vi med det nya livet? Måste vi förändra nåt annat? Vad blir nästa steg? Är detta livet vi strävat efter? Har jag efter allt blivit en kall, hård typ? Hur har jag som mamma, fru och dotter, förändrats? Har jag handlat rätt, med barnen?

Saldo på egenanlys, är nog att vi har det fint. Ordning på livet. Rutiner. Säkrad inkomst(vilket var en stor oro, när vi flyttade). Och visst har jag förändrats som person, inte till en kall person, mer en mer hårdhudad person. En person, med en massa "jävlaranamma" i. Jag har lätt att slå näven i bordet och tala om vad jag vill, och hur jag tänker och tycker. En hårdare person, på ytan. Men, jag är samtidigt ganska känslig, med sämre självförtroende, vad gäller mig, som mig själv. Även om jag tror på mig själv, och vet att jag resonerar rätt, och gör rätt, så finns en rädsla, att inte vara omtyckt. Att vara den som man pratar "om", istället för "med". Kanske inte är en så konstig rädsla egentligen, med tanke på hur mycket det pratades när "ryggsäcken" skapades.

En gång var det en kvinna, som liknade mig med en lejonhona, vilket har fått mig att fundera en del. Och nu, efter egenanalys, så kan hon nog ha rätt i det. En lejonhona med ungar, skyddat sina ungar med sitt eget liv. Och just "lejon" är starka varelser, fysiskt. Medan jag, efter analys, insätt att jag är stark psykiskt, annars skulle jag aldrig ha kunnat driva barnen tillbaka till ett värdigt liv, som dom har rätt till ♥ Att återskapa deras självförtroende att lyckas, vilket dom har gjort, framför allt Sa, som hade så många, höga, hårda murar att ta sig igenom.

Som dotter har jag nog inte förändrats. Men som fru har jag definitivt förändrats, jag är en absolut en självständig person numera, jag "behöver" ingen annan. Som mamma, är förändringen att jag håller hårdare fast vid barnen, vi har en kontakt som inte är det vanligaste mellan förälder och barn, alltså en positiv förändring.

Det finns dom som förundras över att jag har fixat det, utan att själv bli tokig (vilket ibland har känts väldigt nära) Men det är ju så, att vilken mamma som helst skulle göra allt, vad som helst, för sina barn, eller hur??

Summasumarum, så har vi det bra, kan inte komma på nåt som behöver förändras till en förbättring. Jag kan känna att livet är här igen, till och med jag, kan slappna av och känna att det är bra, stormen är över ♥
Men utan att skämmas, så kan jag tala om att jag har mina dåliga dagar, då allt kommer tillbaka, grubbel. Dagar jag inte orkar, och tålamodet tryter.

Och jag förnekar inte, att jag vissa stunder/dagar, har känt mig helt knäckt, och bara vill bort från allt, och det är dom dagarna/stunderna, som hatet mot den mannen, som raserade våra liv, är som allra störst, då jag i princip önskar honom ett helvetesliv! Jag kommer alltid att hata honom, mer än hatet själv!!
jag skulle till och med bryta mitt vård-löfte, om han skulle ramla ihop framför mig!