Rädd, frustrerad, ledsen och ilsk!!

Jag är så skräck rädd för att min mamma en dag faktiskt inte kommer att finnas för mig. Är rädd att det kan bli alldeles för snart. Hon kommer inte att finnas vid mig i alla dom åren jag hade hoppats på.

Alla vi syskon har under de senaste åren sett mamma bli dålig. Sämre för var gång vi träffar henne. Magrare, blekare, och nu senast kunde hon inte ens äta. Pappa berättar att hon har även ofta kräkts efter måltid. Ont i kroppen, så hon nästan smyger fram. Jag är så rädd!!

När jag pratar med mamma om henne själv, blir hon avig, och sur. Vill hela tiden byta samtalsämne. Men jag vill att hon får läkarvård. Att hon får reda på vad som är galet, och kanske få hjälpa att bota om det är botbart, eller i värsta fall få lindring.

Var gång jag nämner läkare eller sjukhus, så blir vi ofta ovänner. Jag har till och med erbjudit mig att vara med vid alla läkarbesök, jag finns där för henne, men hon vill inte ta emot. Även mina syskon har försökt i massor, och det går inte.

Frustrerad för att jag inte klara av denna situation. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer att sluta. Vill inte ta emot verkligheten.

Ilsk, blir jag, för att jag tycker det är så förbannat egoistiskt av henne att utsätta oss barn och anhöriga för hennes dåliga val att inte söka hjälp, bot och/eller lindring. Men samtidigt vill jag respektera hennes eget val, för det är hennes kropp och hennes liv.

Ledsen blir jag av att se henne förfalla på det här sättet. Ja, det riktigt kryper under skinnet på mig. Så jobbigt att se henne lida för varje tugga mat hon försöker få i sig.

Åh, om jag bara kunde vara en sån jävlig dotter, att släpar henne till vården, så att hon får hjälp. Men respekten är för stor.

Mina tankar är många och mindre roliga.